Morkarla kyrka

Två gravar

Vart man än kommer finns detaljer som gömmer en spännande historia och som därför är värd att berätta.
Till och med i det lilla och något avsides belägna Morkarla finns det så mycket intressant
att det kan kännas som att en livstid inte är nog om man verkligen vill lära känna socknen och dess historia.

Bland socknens märkvärdigheter finns bland annat en Gustav Vasabibel från 1541 och två gamla gravstenar värda att notera
Den ena ligger till vänster om gången framför kyrkan in mot vapenhuset och den andra framme i koret inne i kyrkan.
En orsak till att samtidigt nämna Gustav Vasabibeln, talman Nils Andersson i Svensarva och regementsprästen Johan Clementis beror på ett samband mellan dessa. Gustav Vasabibeln hör hemma i Morkullen i Svensarva, varifrån även bonden och talmannen Nils Andersson härstammade.
Hans mor, Elisabeth Nilsdotter, hade tidigare varit gift med Johan Clementis, vars gravsten finns inne i kyrkans kor.

Talman Nils Andersson i Svensarva

Denna gravsten utanför kyrkan har en inskrift, som talar om att här vilar Nils Andersson i Svensarva, som dog 1713.
Han var på sin tid bondeståndets talman, en av landets viktiga personer.
Läs nedan om hans liv

Regementsprästen Johan Clementis

Inskriften på denna gravsten inne på kyrkans korgolv berättar att här begravdes förre regementsprästen Johan Clementis år 1649

Att en präst begravdes i kyrkans kor är kanske inte så märkvärdigt.
Det var inte alls ovanligt förr i tiden att betydande personer fick sina sista vilorum i kyrkans kor,
men det märkliga var att Johan Clementis aldrig tjänstgjort i Morkarla
och inte heller nämns i kyrkans prästlängd
I graven ligger även hans hustru Elisabeth, som blev mor tull Nils Andersson

Om talmannen Nils Andersson, Svensarva by

Gården Morkullen har inte stått likadant genom århundradena. Huvudbyggnaden, som vi ser idag, är uppförd 1889-90. Boden är äldre men uthusen av tämligen sent datum.
När man från Östanå viker av in på Svensarvavägen, så passerar man först en transformatorstation och strax därefter Botbyn.
Vägen bär sedan uppför och på höjden ligger Morkullen, som från början hette Mårtenskulla.
Gården är egentligen en utjord till Svensarva, som för övrigt inte är någon av Morkarlas äldsta byar, som man kan tro, den nämns överhuvudtaget inte i några medeltida urkunder.
Första gången man träffar på namnet är i handlingar från 1541, där namnet skrivs Swesaffue och det är fråga om en enda gård.
Den växte i sen tid ut till den by det är idag.

Tydligen har samma släkt, som från början hade Svensarvagården, bott kvar och odlat Morkullen.
Enligt ett släktregister, som dåvarande komminister Holmqvist, sedermera kyrkoherde i Film, upprättade år 1914 så hade gården övertagits led från led från far till son sedan 1650.
Ett senare och mer komplett släktregister har utarbetats av Harry Åkerman och den äldre historien har klarlagts av Gustaf Holmgren i en uppsats med titeln

"Nicolaus Andreae Sarf Uplandus"
och underrubriken "Bondeståndtes talman vid riksdagen 1697".
Holmgren anger att det var farfadern till Nils Andersson, Hans i Svensarva, som köpte Mårtenskulla/Morkullen år 1589.
Fadern Anders var inte bara bonde i Svensarva utan tydligen en studerad karl, läs- och skrivkunnig, nämndeman och politiskt verksam.
I en domstolshandling omtalas han som Anders Ersson Sarf. Denne man var gift med Elisabeth Nilsdotter, änka efter Johan Clementis
Tillnamnet Sarf är antagligen bildat som en sammandragning av Svensarvet och användes också av sonen Nils bland annat då han var student i Uppsala.
Nils Andersson från Svensarvet blir här Nicolaus Andraea Sarf.

 Om Nils Andersson, självbiografi
På Carolina Rediviva i Uppsala finns resterna av hans självbiografi.
Här anges att han föddes "till denna werden" 24 mars 1654.
Han lärde sig läsa av en student, som tillfälligtvis vistades i Morkarla.
Så gick han fem år i Uppsala skola och studerade därefter vid universitetet.
Hur han sedan kom att bli herredagsman och hamnade i riksdagen framgår inte av anteckningarna.
Efter Uppsalatiden återkom han tydligen till hemsocknen.
Men 1670-talet blev ett besvärligt årtionde, vilket tydligt framgår av Gustaf Holmgrens sammanställning.
År 1670 brann hela Svensarva gård med lösöre och allt, däribland en stor kista med dokument och handlingar.

Mamman Elisabeth dör
År 1674 dog modern Elisabeth Nilsdotter och begrovs bredvid sin förste man, Johan Clementis "i Morkare Kyrkia fram i Coren".
År 1675 skiftade fadern Anders Ersson hemmanet mellan sönerna Sven och Nils och det året rådde hungernöd i socknen.
 

Första hustrun dör
År 1676 gifte sig Nils med Karin Kristiernsdotter från Bol (hustru 1). Hon avled dock året efter i barnsäng.
År 1678 blev svärfadern, Kristiern i Bol, dräpt i slagsmål.
Året efter gifte Nils om sig, nu med Margareta Staffansdotter från Knaby.

Turbulent riksdagsår
Man får anta att Nils Andersson gjorde vissa avbrott i jordbrukandet för att under perioder deltaga i riksdagsarbetet
och här uppmärksammades han tillräckligt för att under år 1697 bli bondeståndets talman.
Han måste ha varit en representativ person.
Vid alla officiella tilldragelser ankom det på bondeståndets talman att företräda folkets flertal.
Främst gällde det givetvis sådant som direkt angick riksdagsarbetet till exempel riksdagens öppnande.
Det var under ett i många avseenden skickelsedigert år som Nils Andersson kom att stå i det politiska rampljuset.
Den 5 april dog Karl XI och en förmyndarregering under änkedrottningens ledning utsågs
Den unge Karl XII förklarades myndig ett halvår senare och kröntes till kung.
Bara en månad efter Karl XI:s död utbröt den 7 maj den stora branden, som ödelade det gamla slottet Tre Kronor.
Kungafamilj, regering och myndigheter, som hade lokaler i slottet måste inrymmas på andra håll.

Andra hustrun dör
På det personliga planet blev år 1697 också ett dramatiskt år för Nils Andersson.
Inte nog med att han måste vara hemifrån för att presentera det fjärde ståndet i huvustaden.
Hemma i Morkarla dog hans andra hustru, Margareta (hustru 2) och efterlämnade fyra minderåriga barn.
Gamle Anders Ersson hade också nu sitt hem hos Nils.
Ekonomin var tydligen skral, så man nödgades blanda bark i mjölet och utan en husmor i hemmet blev det än värre.

Tredje hustrun Karin
År 1698 gifte sig Nils för tredje gången. Hustrun hette Karin Johansdotter (hustru 3) och kom från Halvbygda.
Svårigheterna tycktes aldrig ta slut. Brodern Sven häftade i skuld till Österby bruk så fädernehemmet löpte risk att förvandlas till frälsehemman under Österby.
Nils lyckades dock att gälda skulden och lösa in gården.
Ytterligare en svår olycka kom att drabba honom på hans ålders höst.
År 1710 brann han nybyggda hemman Svensarva på nytt.
Tre år senare dog han och man kan inte låta bli att sätta nedanstående inskriptionen på hans gravsten på Morkarla kyrkogård i samband med de tragiska händelserna som drabbade honom:

För information om församlingens verksamhet

www.svenskakyrkan.se/dannemorabygden

Senast uppdaterad: 2011-02-03

Dannemorabygdens hemsida om församlingens fyra kyrkor

© Dannemorabygdens församling

dannemorabygdens.forsamling@svenskakyrkan.se

Text och bild: Gunnar Ahlbäck gunnar.ahlback@tele2.se Tekniskt utförande: Margareta Björndahl margareta.bjorndahl@comhem.se