1500-talet
-
Nicolaus Petri Troligen död 1598. Han undertecknade Uppsala mötes beslut år 1593 i egenskap av komminister i Alunda och Morkarla
-
Petri Eric Roslagius 1598 (?) - 1605 (?)
Efter studier i Uppsala och utomlands blev han Kunglig Hofpredikant och år 1611 pastor i Clara församling i Stockholm.
Kungligt beskydd:
När man åker cirka tre kilometer från Morkarla söderut mot Ramhäll finns en myr, som heter Björnmyren.
Vid skogskanten finns resterna av en sten, den sorgliga återstoden av Kungsstenen, som förstördes när vägen rätades.
Tidigare hade stenen formen av en soffa och erbjöd en skaplig sittplats.
Den lär ha fått sitt namn av att kung Karl IX behagade placera sin högvälborna bak på stenen, då han under en björnjakt behövde vila. Detta skedde cirka 1600.
I samband med jakten bevistade monarken en gudstjänst i Morkarla kyrka.
Han blev så intagen av förkunnelsen att han på stående fot föranstaltade om ett betydligt stipendium för vidare studiers inhämtande för den unge prästen Petrus Eriksson, Petrus Erici Roslagius.
Denne kom alltså att hamna under kungligt beskydd när han studerade vidare i Uppsala och senare utomlands.
Efter återkomsten till Sverige blev han konungens tjänstgörande hovpredikant och från 1611 pastor i Clara församling i Stockholm.
1600-talet
- Westadius 1605-1624
- Johannes Mariaelundensis
1624-1631. Blev pastor i Nysätra
-
Johan Clementis vars gravsten
finns i koret. Regementspräst,
död 1649. Osäkert om han någonsin tjänstgjort i församlingen.
- Benedictus 1652-1675
- Olaus Andreæ Helsingus
1675-1681 Ett epitafium lär ha funnits i
kyrkan med inskriften:
"Härunder ligger begraven fordom Vördige och Vällärde H: Olof Comminster i Alunda med sina 9 barn, Olaus Andreas Helsingus´ hustru Brita Hansdotter an 1680." Epitafiet påstås senare ha flyttats till en bonde i Wäsby.
- Olaus Bodelius 1681-1703
1700-talet
- Johannes Isopedius
1704 -1748
född 1655, död 1748. Herr
Jan kom till Alunda och Morkarla som klockarepräst redan 1696. Han
tillträdde komministertjänsten 1704 och stod kvar på den till sin död 1748.
Från 1732 skötte sonen Elias i praktiken tjänsten helt ensam och efter honom
sonsonen Gustaf fram till år 1808, vilket innebar 104 år med Isopediuspräster
Johan Isopedius var född 1665 och kyrkoherdeson från Vassunda. Tjänsten som klockarepräst i Alunda fick han förmodligen för att han gifte sig med den förre klockarprästens änka. Det var vanligt att så skedde och kallades för att "konservera änkan". I äktenskapet föddes sonen Elias 1699. Han studerade också till präst och prästvigdes 1622. Därefter kom han i allt högre grad att överta faderns tjänst. Johan var vid det laget både klen, sjuklig och skröplig och hade det nog inte så lätt. Han hade inte tillräckligt vassa armbågar. Visserligen tog han sin pastoralexamen 1716 och sökte flera kyrkoherdetjänster, men han utmanövrerades alltid. När Estuna pastorat var ledigt ville församlingen där ha någon som konserverade änkan Wåhlberg. Johan som nu var änkeman anmälde sitt intresse men slutet på alla turer blev att han också den här gången blev utmanövrerad. Han fick änkan men inte pastoratet. Änkan Wåhlberg förde med sig sex minderåriga barn i boet så försörjningsbördan för Johan Isopedius blev allt tyngre.
Komministerbostället låg i Marma i Alunda. Johan var gammal och vägen till Morkarla lång. Så han ansökte gång på gång att få bosätta sig i Klockabolet i Morkarla, men han fick alltid avslag. Däremot fick hans son Elias Isopedius bosätta sig där eftersom han gift sig med en systerdotter till fru Isopedius.
Årtalet 1704 ställer till med huvudbry eftersom det finns en domstolshandling från 1718 där Johannes med bestämdhet hävdar att han tjänstgjort i Morkarla i 23 år. Det skulle alltså ha varit 1695-96. Nu är det troligen så att Isopedius kom till Alunda som klockarepräst 1696 och utnämndes till komminister 1704.
Nämnda protokoll är från Olands härads ting i Alunda stuga. Vid tinget hade kyrkoherden i Alunda, Johannes Sarcovius instämt bonden Anders Andersson från Pinga för att han skulle ha huggit 89 stockar på kyrkans mark inuti själva klockarvreten. Anders Andersson förnekade inte detta, men han påstod att det för det första inte fanns någon rågång, som skilde kyrkans ägor från Pinga och för det andra så stod kyrkan egentligen på Pingas ägor. Dessutom hade han lov från Österby bruks Herrskap och dess inspektor att hugga. Österby hade nämligen intresse av att försvara Pinga som ett frälsehemman under bruket. Det hela rörde sig alltså egentligen om en strid mellan frälsehemmandet och bruket. När Sarcovius hamnade inför häradsrätten i Oland fick han rättegången uppskjuten på obestämd tid.
(Prosten Sarcovius i Alunda är värd en presentation Den som förde kyrkans talan var kyrkoherden Sarcovius. Morkarla var sedan medeltiden annexförsamling till Alunda. Pastoratet hette Alunda-Morkarla pastorat ända fram till 1952, då Morkarla fördes över till Films pastorat.
Kyrkoherden i Alunda regerade alltså över Morkarla och hade tidigare haft tillgång till skog eftersom ända till 1696 var till exempel Flymyra i Morkarla prästbordets fäbodställe och betesmark och här hade kyrkoherden tillgång till skog och virke. När nu Sarcovius tillträdde sin tjänst i Alunda 1716 var prästgården ganska förfallen och han ville rusta upp och bygga nytt, men ansåg sig ha brist på virke. Så det är klart att han blev upprörd, när Anders Andersson i Pinga började hugga ner skogen på det han menade var kyrkans mark. Det var ju träd som Sarcovius ville komma åt.
I Morkarla bodde ingen präst, som kunde bevaka området. Komministerbostället låg i Marma i Alunda. Det var där Isopedius bodde. Ändå måste Sarcovius ha kommit åt virke i tillräcklig mängd, för när syneprotokollet upprättades över prästgården efter hans död 1732, så fanns inom prästgården ett 25-tal hus med olika funktioner, därav flera nybyggda och i gott skick. Bland annat fanns ett nybyggt bostadshus med en kammare, som hade kalkslagna, vitlimmade väggar och tak bemålat med lövverk. Dörren och farstun var gråmålade och fönsterbeslagen förtennade. Där var också nybyggda svinhus, gås-, kalkon- och hönshus, nyanlagd kål- och kryddträdgård framför den nyuppförda badstugan. Alltihop var rödmålat, vilket torde ha varit ganska ovanligt vid den här tiden. Byggnaderna var mestadels sammanbyggda och alltihopa omgavs med plank.
Det förefaller alltså som Sarcovius var nog så välbärgad, när han gick bort. Ändå påstod änkan att hon var utfattig och Alunda församling begärde dubbla nådeår för henne men hon fick avslag av Kungl. Maj:t som inte trodde på den påstådda fattigdomen. Det var inte heller första gången, som familjen begärde hjälp, då den påstod sig vara totalt utblottad.
Sarcovius kom ursprungligen från Finland, där han prästvigdes 1697. Fast för att bli godkänd fick han skriftligen lova att inte söka prästtjänster innan han hade förbättrat sin kunskaper. Han hamnade så småningom i Stockholm där han blev komminister i Finska församlingen. Han blev kyrkoherde där och 1709 utnämnd till kyrkoherde i Vasa och Mustassari pastorat i Finland. Men Åbo domkapitel ville inte ha honom. Han hade i Stockholm bland annat varit åtalad för att ha försnillat kyrkans medel. Han fick återgå till sin gamla tjänst i Stockholm och familjen var enligt Sarcovius själv fullständigt utblottad trots att han ägde flera fastigheter i huvudstaden.
Han fick fullmakt på Alunda-Morkarla pastorat år 1714 men tillträdde först två år senare. Han och hans hustru Elisabeth hade fått fem barn men bara två var i livet när de kom till Alunda och av dessa var dottern redan gift, sonen dog blott sexton år gammal och blev begravd i Alunda kyrka.
Sarcovius var knappast särskilt omtyckt. Vid den tiden ingick det i en prästs löneförmåner att få betalt för olika förrättningar. Sarcovius hade bara tjänstgjort två år i Alunda när han stod åtalad för att ha begärt för höga begravningskostnader. Han hade låtit flera lik stå obegravda en längre tid i försök att pressa ut högre avgifter av de anhöriga än han erbjudits. Ett fattighjon hade legat ojordad i fjorton dagar till "Thess hon begynt att illa lukta". Inte nog med detta utan när Sarcovius skulle kungöra sockenstämman där han skulle stå till svars gjorde han det så sent att en av de anklagande inte hann dit. Domkapitlet i Uppsala tog upp anklagelse mot Sarcovius att han tagit ut för höga förrättningsavgifter, men han blev inte avsatt från sin tjänst.
Han lyckades trots alla turer bli prost i kontraktet en syssla som gav två tunnor säd extra om året, han hade lyckats övertala de andra kyrkoherdarna att välja honom.
Det som gav bäst inkomst för prästen var den så kallade likstolen. Vid en bondes eller hans hustrus begravning skulle en ko erläggas om det fanns sex kor på gården. Fanns det färre kor skulle avgiften erläggas i fallande skala. Vid dop, kyrktagning och vigsel var avgiften lägre. För begravningen av brukssmeden Erik Granmans i Morkarla svärmor begärde Sarcovius en ko, men Granmans svåger hade erbjudit prästen tolv daler kopparmynt, men det var Sarcovius inte nöjd med och liket fick ligga obegravd i åtta dagar. Först när ersättningen höjdes till arton daler förrättades begravningen.
Det var stadgat att en präst skulle ta hänsyn till församlingsbornas betalningsförmåga så Sarcovius gjorde fel när han lät en tiggargumma ligga obegravd i vapenhuset i fjorton dagar. Han försökte först få hennes vigselringar men sådana fanns inga så till slut fick han nöja sig med hennes gångkläder. Om soldater inte kunde betala fick de istället göra dagsverken vid prästgården men detta tillämpade inte Sarcovius. När till exempel Åhmans hustru i Åby skulle begravas tvingade han rotebönderna att låna sex daler av församlingen och fördröjde själva gudstjänsten till dess pengarna var insamlade. Tydligen var det inte ovanligt att prästerna tog ut för höga förrättningsavgifter för det berättas att när avgiften för nattvardsgång var en daler silvermynt tog prästen ofta ut det dubbla även av fattighjon.)
Johan Isopedius och Sarcovius Inom sitt pastorat hade kyrkoherden faktiskt rätt att ta hand om de förrättningar som han önskade vilket medförde att Johan Isopedius knappast fick hand om några sådana som gav pengar, dem lade Sarcovius själv beslag på. Däremot fick den stackars komministern klä skott om det blev tal om oegentligheter. Så var det till exempel när det gällde den ovan nämnda Åhmans hustru. Inför sockenstämman skyllde Sarcovius på Isopedius, som inför stämman inte vågade att kompromettera sin chef. Men efter hand kom Isopedius att känna sig allt mer lurad och detta gällde inte bara förrättningspengarna. Isopedius hade rätt till ett visst antal sädestunnor men Sarcovius betalade honom istället tio daler per tunna alltmedan han själv sålde desamma för femton daler.
- Elias Isopedius 1749-1782 född
1600, död 1782. Elias Isopedius prästvigdes 1722, då
han blev faderns adjunkt. Från 1732 vice komminister, då
han helt ensam svarade för prästtjänsten i Morkarla.
Ingift i prostfamiljen När Elias prästvigts och tillträtt som sin fars adjunkt bosatte han sig på Klockarbolet. Han hade gift sig med en systerdotter till kyrkoherdefrun Sarcovius, han var alltså inne i familjen och hade prosten på sin sida. Fadern Johan såg med avund på sin sons Elias framgångar och ville köra bort honom från Morkarla och själv flytta dit. Nu utbröt ett öppet krig mellan far och son. Konflikterna hårdnade när morkarlaborna uttalade att de inte vill ha Johan som präst utan var helt nöjda med Elias. Johan kände sig rent av hotad och berättade i ett brev till kyrkoherden i Öregrund att han en söndag när han skulle förrätta ett dop i Morkarla, överfallits av bönder. Enligt brevet menade Johan att Elias låg bakom händelsen. Det kom till så våldsamma gräl mellan de båda Isopediusprästerna att de till slut kallades inför domkapitlet i Uppsala för att stå till svars för misshälligheterna. Domkapitlet förehöll dem att de var dåliga föredömen för församlingen när de grälat öppet. Framför allt förebråddes Elias för sin brist på sonlig vördnad, men fadern fick också tillrättavisning för att han låtit sonen utföra de prästerliga sysslorna och själv tagit lönen. Under domkapitlets ledning kom man dock fram till en förlikning och överenskommelse om lönen.
Släktskap på gott och ont Elias Isopedius hade inte enbart fördelar av att vara lierad med prostfamiljen Sarcovius. Han fick allt oftare klä skott för Sarcovius oegentligheter, då man inte vågade att ge sig på själva prosten. Så var det till exempel om klockarprästen i Alunda Mathias Nostman. Han hade kommit dit 1715. När kyrkoherde Sarcovius tillträdde året efter hade Nostman genast fattat agg emot honom. Det berodde enligt Nostman på att Sarcovius försökte ta ifrån honom lönen. Misshälligheterna blev allt djupare och till slut brast det för klockareprästen. Men när han inte vågade sig på kyrkoherden direkt bröt hans vrede ut över Elias Isopedius under en gudstjänst. Mitt under predikan reste sig Nostman upp i prästbänken och for ut mot Isopedius i tillmälen och så grova okvädningsord att kyrkoherden i Börstil, som skulle relatera händelsen för domkapitlet inte kunde citera kraftuttrycken och tillmälena i sitt brev. Det var självklart ett oerhört brott. Inte nog med att Nostman skämt ut sig inför hela församlingen. Han skulle ju som präst föregå med gott exempel och han hade vanhelgat Guds hus. Han hamnade inför tinget och dömdes till penningböter och att två söndagar stå i kyrkoplikt inför hela församlingens åsyn. Nostman bönade och bad att få göra hemlig kyrkoplikt i sakristian. Att stå offentligt var inte bara en fruktansvärd skam utan skulle också omintetgöra hans möjligheter att få en ny prästtjänst. Elva stycken sockenbor skrev och lade sig ut för honom och så gjorde även landshövdingen. Men Nostman hade det svårt, ingen lön och hustru och tre barn att försörja. Domkapitlet beslöt i det läget att han skulle få tillbaka klockareprästtjänsten, men församlingen ville inte ha honom. Först 1731 fick han chans till en ny tjänst på prov i Edsbro, men även där råkade han illa ut. Han blev beskylld av en bonde för att vara trollkunnig. Bonden hade blivit av med tre hästar och han beskyllde klockarehustrun för att ha förgjort dem. Det gick till rättegång. Nostman friades men fick ändå inte behålla tjänsten i Edsbro. Församlingen tyckte att han var en dålig förkunnare av Guds ord eftersom han talade sluddrigt så att man inte hörde vad han sade. Veterligt fick han aldrig någon ny tjänst.
Sextio år som präst i Morkarla Ovanstående skildring kan ge intryck av att prästerna under den aktuella tiden var ett oärligt, girigt, intrigant och grälsjukt släkte som gjorde livet besvärligt för folk. Men den vanliga föreställningen är att sockenprästerna var ett slags fadersgestalt, klok och gudfruktig, han deltog i sockenbornas vardagliga glädje- och sorgeämnen. Prästen var bekant med bondens liv och kunde framsynt introducera moderna nyttigheter i socknen. Prästfamiljen hade många barn att försörja men trots sin bristande fritid hann prästen i allmänhet skriva en lärd avhandling om humleodlingens förbättrande eller dylikt. Kanske kom Elias Isopedius i viss mån att svara mot den här föreställningen. För allt talar för att han var mycket omtyckt av sina församlingsbor. Han tjänstgjorde också i Morkarla ända fram till sin död 1782 det vill säga precis sextio år efter sin prästvigning.
Källa: Bergström Carin, Lantprästen, Nordiska museets handlingar nr 110
- Gustaf Isopedius 1783-1808,
född 1753 och död 1808, "Trollprästen
i Morkarla". Son till Elias Isopedius
Den Onde spelar kort Gustaf Isopedius var den beryktade trollprästen från Morkarla, som var starkare än den onde själv. En dag mötte han Gammel Jerker en bit från prästgården, denne skulle till Östanå på supgille och kortspel. Isopedius följde efter honom. Väl framme tittade prästen in genom fönstret och hörde då en röst som sade till de spelande: "Skynda att spela ut kulan, ty rätt som det är, är skvaltruten här". De hann inte spela ut spelet förrän pastor Isopedius trädde in. "Visten I, vem I haden med er slutade I att spela" sade han, samlade ihop spelkorten och kastade dem i elden. Strax såg de alla den hemska spelkamraten sitta där och de tog till flykten med den föresatsen, att aldrig mer röra vid kortlapparna.
Den Onde håller upp vagnen Gustaf Isopedius blev också berömd för att han fick slut på spökerierna vid Harvik. Han gjorde där ett hål med en syl i fönsterblyet och tvingade den Onde att ge sig ut genom hålet. Men den Onde försökte att hämnas. När Isopedius var på hemväg och kom till Harvikabacken for ena hjulet av. Drängen steg ur och satte på det. Knappt var han uppe i vagnen, innan hjulet for av igen. Då sade prästen till den Onde: "Har du tagit av det, får du hålla opp själv." Drängen lade hjulet i vagnen. Utan hjulet gick det hela milen till Morkarla prästgård, men för varje sten som hjulen gick över stånkade han som bar vagnen på andra sida.
1800-talet
-
Eric Engman 1811-1815
- Eric Hasselquist
1817-1827. Tog bland annat initiativet till
Morkarla sockens magasinskassa.
- Pehr Frigelius 1827-1836
- Johan Brandt 1837-1877. Hans grav är den enda kända prästgraven
på Morkarla kyrkogård
- Otto Sjögren 1868-1877. Blev kyrkoherde i Film
-
Wilhelm Mårdberg 1878-1889
"Barfotaprästen" med Morkarlas första cykel. Blev 1889
vice komminister i Gävle. Övergick dock snart till Frälsningsarmén.
- Alfred Dahlqvist 1890-1903 Avled i Bälinge 1905
"Prästmannen
Vilhelm Mårdberg (1835 - 1912)
lämnade prästtjänsten år 1893 och blev frälsningsofficer.
Han var spänstig och rörlig och full av nit och
hänförelse ända in i sin ålders höst.
Han utgjorde ett färgstarkt inslag i officerskåren
vid tiden omkring sekelskiftet."
(Ur De följe
en fana 1882-1957)
Vilhelm Mårdberg med fru född Cassel
Han kallades barfotaprästen eftersom han tyckte att det var nyttigt att gå barfota och alltså bar skorna ihopbundna i en rem över axeln när han gick den 1,5 mil långa vägen till Alunda kyrka när han skulle predika där.
Han satte inte på sig skorna förrän han stod vid kyrkogårdsmuren strax innan gudstjänsten skulle börja.
En sommar gick han till och med barfota runt Siljan i Dalarna, men han hade otur för det regnade nästan hela tiden.
Herren är min starkhet Spänst skaffade han sig också hemma i prästgården i Morkarla.
Den var nybyggd och i rummen var det högt i tak. Det berodde på att Mårdbergs företrädare, Otto Sjögrens hustru, sjöng och spelade piano för akustikens skull hade man utverkat att prästgården fick en väl tilltagen takhöjd i rummen.
Det kom nu Mårdberg väl till pass för hans gymnastiska övningar. I expeditionsdelen hade han satt upp ett par plankor mitt emot varandra på långväggarna. På dem hade han lagt en tredje planka och i den hade han skruvat fast krokar för linor. En vågrät lina, som räckte över hela rummet, användes till äntringar och två lodräta för armhävningar . I den ena väggplankan hade han satt upp stegpinnar. Här gymnastiserades det morgon och kväll, femtio minuter på morgonen och tjugofem på kvällen. Han hade hantlar av gjutjärn, järnstav och klubbor för att träna händerna. Redskapen hade alltid sin plats på en kudde, som hans hustru Clara hade sytt och broderat med minnesorden "Herre är min starkhet".
Kaffe på sängen Mårdberg hade en lina fäst i prästgårdskökets tak. Där ovanför låg en kammare, där man lät gästande predikanter övernatta. På morgonen äntrade Mårdberg upp i linan med en kaffebricka och genom en lucka i taket kom han upp i rummet ovanför, där han kunde undfägna den förvånade gästen med kaffe på sängen.
Morkarlas första cykel Det är tänkbart att Mårdberg slutade sina barfotavandringar till Alunda, när han skaffade sig cykel. Morkarlas första. Ja, egentligen hade han de två första cyklarna. För den allra första lät han en verkstad i Alunda tillverka. Den hade järnskodda trähjul. Men den blev aldrig till Mårdbergs fulla belåtenhet eftersom den var för svår att bromsa, så han välte och fick cykeln över sig och gjorde sig illa på de vassa järnkanterna. Istället införskaffade han en höghjuling från England. Framhjulet mätte 4,46 m i omkrets och bakhjulet 1,37 m. När han väl fått hem åkdonet och monterat ihop det, kom han inte upp på det. Han fick hämta sin granne, skolläraren Gellin, Lång-Johan kallad, som hjälpte honom upp. Nå, han lärde sig så småningom både att komma upp på cykeln och ner från den. Nu cyklade han runt i Morkarla och näraliggande socknar i som man tyckte svindlande fart. Var han drog fram så sjöng han med stark röst. Han hade en så stark stämma och han vid ett tillfälle överröstade ett helt musikkapell, som spelade till dans.
Missionskapell: Han sjöng också när han hjälpte till att bygga Spångby missionskapell. Byggnaden finns kvar än idag men används inte längre som gudstjänstlokal. Mårdberg var också en av de främsta tillskyndarna då missionshuset i Morkarla kom till och missionsförsamlingen bildades. Han hade en bestämd uppfattning om att man måste vara avgjord kristen för att få ta nattvarden. Därför införde han nattvardsförhör för att få reda på om folk verkligen var värdiga att delta i gemenskapsmåltiden med vår Herre. Det medförde att alla inte fick gå till nattvarden. Detta var något oerhört. Han fick åtskilliga fiender runt om i bygden dels på grund av nattvardsförhören och dels för att han deltog i frireligiösa möten.
Vådlig nattfärd: En onsdagskväll i mitten av september hade Mårdberg blivit ombedd att hålla ett möte i Rasten. Han brukade alltid gå ensam genom skogen hur mörkt det än var. Men den här kvällen hade han bett Åkerberg från Rasten att följa med och ha med sig en lykta. Mårdberg uppgav att han själv inte visste varifrån han fått den ingivelsen. Allt gick väl på vägen till Rasten. Mötet hölls och sedan skulle han återvända hem. Lyktan tändes och med Åkerberg vid sin sida började han att vandra. Det var kolmörkt ute. De gick först över ett gärde och kom så in i skogen. Men där fanns inte längre den grind som ett par timmar tidigare hängde på sina krokar i grindöppningen, grinden låg avhäktad på marken. De båda vandrarna fortsatte men en bit längre fram blev de ännu mer förvånade när de i lyktskenet fann vägen spärrad av en stor trave med famnved till en och en halv meters höjd. De letade sig fram vid sidan om vedtraven men började nu undra om det inte fanns någon elak avsikt bakom tillbuden. Det hade lätt kunnat ske en olycka om inte Åkerberg varit med med sin lykta. Då hade man lätt kunnat snava över grinden och skadat sig när man i mörkret gick rakt på famnveden. - Rätt som det var fick nu Mårdberg i lyktskenet syn på en hög besynnerlig ställning som spärrade vägen ett stycke längre fram. Han sa: "Hörnu, käre Åkerberg, det där ser ut som en galge. Månne vi skall hängas i den där inrättningen?" De gick närmre och såg att det var tre stockar, som gillrats upp till en likbent triangel med en bas på fyra meter och höjden emot fem meter, Det var ett mycket väl uppsatt giller. Mårdberg gick fram för att undersöka hur känsligt det var för beröring. Från vänster petade han med en käpp, då brakade det till och med ett dån föll stockarna ner. Det var rena dödsfällan. Om Mårdberg hade trevat sig fram i mörkret och satt foten på stocken hade de två andra stockarna ögonblickligen slagit ner och krossat honom.
Det kunde alltså vara äventyrligt och förenat med fara att försöka införa nyheter på det kyrkliga området för hundra år sedan. Tiderna förändras - ibland till det bättre.
Frälsningsarmén: Efter att Mårdberg lämnat Morkarla flyttade
han till Gävle, där han under en tid var vice
komminister. Men han övergick snart till Frälsningsarmén
och blev en av arméns med bemärkta pionjärer i vårt
land. Han reste över till England och deltog i Frälsningsarméns
kampanjer.
Lämningar: Ett hjul från Mårdbergs märkliga cykel
finns kvar i socknen och bredvid prästgården finns
fortfarande Mårdbergs källa. Men det främsta minnesmärket
är det ännu i bruk varande Missionshuset, vars tillkomst han så varmt
ivrade för
Källor:
E. Malmström: Kolportör, präst, frälsningsofficer.
Vilhelm Mårdbergs levnadsminnen. Jönköping, 1929
Muntliga berättelser
Kyrkans handlingar
Olandsbygdens 1941
De följde en fana 1882-1957En berättelse om Frälsningsarmén
i Sverige under sjuttiofem år.
Prästgården i Morkarla
Till höger ses gamla prästgården. Nuvarande huvudbyggnad är från 1870
Sedan år .... är prästgården i privat ägo
1900-talet
- Einar Bergvall 1904 - 1908
Senare kyrkoherde i Järvsö och kontraktsprost i Ljusnans kontrakt,
Hälsingland
- Arvid Zellner 1908 - 1909
Präst i Hofors och komminister i Solna
- Knut Holmquist 1910-1918
Därefter kyrkoherde i Film
- Sven Odenrick 1918 - 1920
Senare komminister i Sollentuna - Ed
- Jöns Nilsson
Nilén 1921 - 1935. Var under perioden 1898 - 1917
missionär i Indien. lade grunden och skänkte medel till
Morkarla församlingshem, som dock byggdes först efter Niléns död. Vikarie 1935-1936 var Johan Daniel
Johansson
- Erik Söderlund 1936 - 1945
- Nils Hällström 1945 - 1947
- Thore Ekberg 1947 - 1950
- Dag Wirén 1950
- Hans Svensson 1950 - 1960 Drivande kraft bakom den
genomgripande restaureringen av kyrkan 1956-57
- Sven Billfors 1960 - 1962
- Harald Hultstrand 1962 -1964
- Helge Mattsson prost emeritus uppehöll tjänsten 1964
- 1966
- Evald Pousette 1966 - 1969 Därefter kyrkoherde i
Orsa
- Bertil Ljunggren 1970 - 1974 Därefter kyrkoherde i Wallby och
Malmö
- Gudmar Anéer
1975 - 1979
- Aino Myllykoski 1980 - 1986 Församlingens första kvinnliga
komminister
- Siv Muutra 1986 - 1992 Därefter kyrkoherde i Edebo
- Birgitta Andersson 1992 - tv Vikarierande komminister 1988 - 1992
Roy Berggren vik 1993 - 1998 Elon Ahlbäck vik 2000, 2002
-
-
-