På golvet i kyrkans sakristian har under lång tid legat en sten, som ingen visste något om. Den nämns inte heller i några inventarieböcker. Det märkvärdiga med stenen var att det fanns fem kors inhuggna på den. Vårt stora altare i koret har fem likadana kors, ett i varje hörn och ett i mitten på altarskivan. Det är invigningskors som symboliserar Jesu fem sår.
Under åren har kyrkvärdarna funderat på hur man på lämpligt sätt förvarar stenen. Den måste ju med sina invigningskors betraktas som ett heligt föremål. Då passar den inte att ligga på golvet. Sedan kyrkherde Carl-Göran Bergman kom till församlingen år 2000 har frågan aktualiserats. Till slut kom man fram till att det bästa sättet att på ett värdigt sätt förvalta stenen, vore att fatta in den i ett altare. Men då altare redan fanns både i kyrkans kor och sakristia, så föreslogs, att det vi redan hade i sakristian, kunde flyttas upp till församlingshemmet, där ju ett altare saknades. Förslaget diskuterades i kyrkorådet som fattade beslut om saken.
Kontakt togs med konstsnickaren Stefan Forsberg som i samarbete med Gunnar Ahlbäck formgav altaret. Avsikten var att altarstenen skulle fällas in, så att dess ovansida med de fem inristade korsen kom i nivå med altarets yta. Stenens framsida hade en inhuggen fals och denna borde anpassas till altarets framsida, som skulle förses med en liknande fals. Man enades om att ljus, obehandlad ek för att både passa till stenens färg och till sakristians ljusa färgsättning. Svårigheten för Forsberg var att passa in stenen. För den var inte alls regelbunden, även om det såg så ut. Underkanten var sned och inga vinklar riktigt räta. Dessutom måste stenen med sin betydande tyngd få ett stadigt underlag. Men svårigheterna löstes efterhand, som de dök upp. Och den 23 oktober 2005 var altaret färdigt att tas i bruk.
NYTT ALTARE I SAKRISTIAN I MORKARLA 2005
Söndagen den 23 oktober 2005 togs ett nytt sakristialtare i bruk i Morkarla kyrka.
Men vad är det egentligen för slags sten, som är så viktig att den är värd att passas in i ett nytt altare?
Stenen är av grå-rosa marmor, 30 cm lång, 25 cm bred och 15 cm hög. Framkanten är infasad. De övriga sidorna är släta, men inte blankputsade, som ovansidan. Som nämnts har den 5 inhuggna kors på ovansidan så det är uppenbart att det är en invigd så kallad konsekrerad sten.
Under slutet av 1200-talet var Nils Allesson ärkebiskop i Uppsala. År 1297 utfärdade han en slags stadga, synodalstatuterna av 1297, som handlade om prästernas tjänst och med bestämmelser för sockenkyrkorna. Där nämndes bland annat att inventarieförteckningar skulle upprättas. Man fick inte anskaffa böcker utan tillstånd av en prost. Vigvatten skulle välsignas offentligt på söndagarna. Prästen skulle ha skrud när han hanterade sakramenten. Vin och oblater skulle förvaras omsorgsfullt. Bland bestämmelserna kom en passus med intresse för frågan om vår altarsten, i varje kyrka skulle finnas en konsekrerad sten, som var stor nog att rymma alla hostior och kalken på påskdagen vid den årliga påskmässan. I kommunionen hade gemene man inte bara rätt utan var ålagda att delta.
Kan det vara en sådan sten, som vi har kvar i kyrkan i Morkarla?
Det har också talats om altarstenar, som var flyttbara och man kallat för resealtaren. Ibland hade kungar och annat förnämt folk fått tillstånd att inneha sådana. Men även vanliga kyrkor kunde ha användning för flyttbara altare. På vintern kunde det bli så kallt i de ouppvärmda kyrkorna att vattnet frös till is. Då behövde man en invigd altarsten, som man kunde ta med sig för att kunna fira nattvard i något hus, där det var varmare. Kan det tänkas att vår sten varit ett sådant så kallat resealtare?
En tredje tänkbar möjlighet är att det varit locket till en relikgömma. Under medeltiden ville man ha någon liten del, ett ben, en nagel eller någon annan kroppsdel från ett helgon. Det kunde även vara något föremål som den heliga personen vidrört. Man ansåg att dessa föremål var laddade med undergörande kraft. I stora och rika kyrkor lät man tillverka kostbara behållare relikvarier, där man förvarade dessa heliga kvarlevor. En liten landsortskyrka hade i allmänhet inte råd att skaffa sådana kostbarheter. Då kunde man i stället lägga sin relik, om man hade någon, exempelvis i en mindre låda av bly, som lades i ett litet hålrum i ett murat altare. Sådana relikgömmor kunde sannolikt se ut på högst olika sätt. Tänkbart är att vår sten utgjorde locket till en sådan gömma.
Det är ovisst och kan diskuteras vilket alternativ som är det rätta för vår sten. Att den hört till ett altare kan vi nog vara helt säkra på. Det må därför inte vara fel att kalla den för altarsten, som när den kom till kyrkan betraktades som ett värdefullt och heligt ting.
Det är svårt att säga något om dess ålder. Den fanns i sakristian på 1960-talet. 1956 hade kyrkan fått nya altare både i koret och sakristian. Föregående koraltare från 1897 var av ek. Tidigare fanns ett målat träaltare från 1779. Men hur dettas föregångare såg ut är inte känt. Var det ett murat altare med den här stenen infattad, så härstammade det troligen från vår nuvarande kyrkas första tid. Efter reformationen har sannolikt inte altarstenar kommit till.
Stenen kan till och med ha funnits i den allra första kyrkan i Morkarla alltså i föregångaren till den nuvarande, från den tid när socknen bildades, när Morkarla blev Morkarla. Kanske är stenen av samma höga ålder som vår dopfunt. Skulle det vara riktigt, så har vi tre saker som berättar om kyrkans första tid i Morkarla, altarstenen, dopfunten från 1200-talets första hälft samt ett fragment av ett kalendarium från samma tid, detta förvaras numera i Helsingfors. Kalendariet från tidigt 1200-tal, som dragits fram i ljuset av Sven Helander, visar att namnet Morkarla förekom redan vid denna tid. Man har ju annars utifrån hundra år yngre källor, ansett att den äldsta namnformen var Olandomoro. Nu har vi ett äldre belägg, som säger att den äldsta namnform vi känner till är Morkarla.
Med den här nya infogningen i ett altare har vi återgett altarstenen en värdig plats i kyrkan och i ett altare, där den hör hemma. Den 23 oktober 2005 fick stenen för första gången på hundratals år åter tjäna som underlag för nattvardskärlen vid en mässa. Inne i sakristian kommer altaret att stå mot den östra väggen och fylla sin funktion vid andakter och som underlag för nattvardsattiraljerna.
25 oktober 2005/ Gunnar Ahlbäck